Jag
Det finns säkerligen många som undrar hur jag kan vara ett sådant ego i allt detta och säga till min man att jag inte kommer att orka att ha det så här resten av mitt liv.
Jag undrar nämligen det också ibland. Men eftersom jag lever i det, så får jag svaren direkt och där har jag ett stort försprång för er som undrar. Eller dömer. För ni finns också. (Och säg nu inte att ni inte gör det, för det vet jag att ni gör, det har jag både kunnat se, höra och förstå helt på egen hand).
Frågan är ju då hur jag tänker? För är det någon som faktiskt frågar mig just det: "Hur tänker du? Hur känner du?"
Nej. Det är det inte. Eller i alla fall nästan inte om man tänker på hur många som skulle kunna fråga.
Men det gör inget att ni inte frågar. Men det gör mycket att ni tycker utan att veta vad ni tycker om, förstår ni hur jag menar? Vet man inte så kanske man inte heller ska tycka en massa?
Nu låter det hårt, och tja. Då får det vara så för det är precis så det är.
Eller, ska vi kanske fundera över er som har barn. Hur många har ni stött på som gärna lägger sig i er uppfostran, vad barnen äter/inte äter, sover, leker och allt annat runtomkring? Hur irriterande tycker ni inte att det faktiskt är, när människorna inte alls har en aning om hur det kanske brukar vara, eller hur ni alltid gör annars förutom kanske just då?
Precis.
Alltså; det är irriterande och ibland nästan stötande när människor lägger sig i, eller tycker till när de egentligen inte har en aning om hur det faktiskt är.
För övrigt så är det mäkta intressant när barnet man har här hemma, hela tiden slår till folk på benen som passerar henne. Så gör vi ju, med pappa. Så varför inte med alla? Eller, när man ser hur hon nästan girar åt sidan när någon går förbi.
Synd bara att hon inte alltid gör det, eftersom det ibland råkar vara just pappa som går förbi när hon glömmer.
Då blir det krock och lite gråt, men sen är det bra igen.
Och där står jag. Förundrad.
Både över henne men även över honom.
Hur länge går man som människa och ignorerar de faktum man egentligen redan vet?
//Fru S
Jag undrar nämligen det också ibland. Men eftersom jag lever i det, så får jag svaren direkt och där har jag ett stort försprång för er som undrar. Eller dömer. För ni finns också. (Och säg nu inte att ni inte gör det, för det vet jag att ni gör, det har jag både kunnat se, höra och förstå helt på egen hand).
Frågan är ju då hur jag tänker? För är det någon som faktiskt frågar mig just det: "Hur tänker du? Hur känner du?"
Nej. Det är det inte. Eller i alla fall nästan inte om man tänker på hur många som skulle kunna fråga.
Men det gör inget att ni inte frågar. Men det gör mycket att ni tycker utan att veta vad ni tycker om, förstår ni hur jag menar? Vet man inte så kanske man inte heller ska tycka en massa?
Nu låter det hårt, och tja. Då får det vara så för det är precis så det är.
Eller, ska vi kanske fundera över er som har barn. Hur många har ni stött på som gärna lägger sig i er uppfostran, vad barnen äter/inte äter, sover, leker och allt annat runtomkring? Hur irriterande tycker ni inte att det faktiskt är, när människorna inte alls har en aning om hur det kanske brukar vara, eller hur ni alltid gör annars förutom kanske just då?
Precis.
Alltså; det är irriterande och ibland nästan stötande när människor lägger sig i, eller tycker till när de egentligen inte har en aning om hur det faktiskt är.
För övrigt så är det mäkta intressant när barnet man har här hemma, hela tiden slår till folk på benen som passerar henne. Så gör vi ju, med pappa. Så varför inte med alla? Eller, när man ser hur hon nästan girar åt sidan när någon går förbi.
Synd bara att hon inte alltid gör det, eftersom det ibland råkar vara just pappa som går förbi när hon glömmer.
Då blir det krock och lite gråt, men sen är det bra igen.
Och där står jag. Förundrad.
Både över henne men även över honom.
Hur länge går man som människa och ignorerar de faktum man egentligen redan vet?
//Fru S