Det är ett vanligt fenomen att tiden rinner iväg, så även för oss i vår familj. Jag har inte alltid varken tid, lust eller ork till att skriva men när jag väl gör det känns det som att jag inte alls kan begränsa mig. Kanske är det därför dags att antingen ge upp det eller skriva oftare, i dagsläget har jag faktiskt inte riktigt bestämt mig. Det finns helt enkelt andra saker (läs människor, studier, jobb) som tar min tid och som hamnar före på "att-göra-listan". Men, hur som helst nu är jag här igen och har en del att få ur mig. 

I fredags kom vi hem från familjeveckan i Åhus, en vecka som ger andra dövblinda möjlighet att träffa både varandra men även deras familjer. Jag var inte direkt överförtjust i tanken att åka dit, mestadels eftersom jag inte känner att jag kanske är där än, jag lever inte i förnekelse men jag har fortfarande svårt att förstå en hel del. Eller ganska mycket till och med. Hur som helst, veckan började verkligen inget vidare men det blev bättre och jag fick med mig en hel del i bagaget och jag ser fram emot nästa års vecka. Faktiskt. Det jag har med mig hem handlar mestadels om en känsla av att livet inte tar slut. Jag vet att T i mångt och mycket ser det just så, att livet slutat och att det är svårt att kravla sig upp från botten igen. Därför är det skönt för i alla fall mig, att inse att så är det inte alls. Kanske snarare tvärtom; livet har precis börjat, men med andra förutsättningar än tidigare. Det är lätt för mig att sitta här och säga att det är så, men den livsgnista jag har sett hos de andra deltagarna i veckan har jag nästan längtat efter att få se, för att få se att det finns någonting annat. Ibland ser jag på T, hur hans ögon glittrar av glädje och hur lycklig han kan bli av saker eller händelser, men jag ser också den andra sidan. När han säckar ihop, tappar lusten och orken, när han tydligt talar om att livet är skit. Då är det svårt för mig att stå bredvid och säga att det blir bättre, när jag faktiskt egentligen inte har en aning. Det har jag nu, för nu vet jag. Det kan bli bättre, andra dörrar öppnas, andra möjligheter ges och nya bekantskaper dyker upp. Bara man vill. Bara han vill, inte ger upp och inte ser det jag såg. 

Det som för mig fortfarande är obegripligt eller åtminstone är svårt att förstå är det här med energin. Hur mycket den räcker till eller inte. Vissa saker orkar T med, ganska mycket, medan andra saker orkar han inte alls. Jag behöver inte ha svar på allt men detta är för mig så svårt att ta in, svårt att förstå. Under familjeveckan hade han med sig en tolk överallt, som såg till att han hängde med i konversationer och inte trampade snett på trottoarkanter. Tolken gjorde honom delaktig, såg till att han inte missade någonting. Här förstår jag att det behövs, jag begriper att T känner sig utanför i de flesta situationer hemma och att det tar oerhört på krafterna att försöka koncentrera sig på vad allt och alla säger överallt. 
Men det jag inte förstår är hur han i vissa lägen klarar det, och i andra lägen inte. Hur han en vecka i Grekland blir helt utsliten även fast han har varit utan A, men en vecka tillsammans med A i Österrike får energi. Obegripligt för mig, säkerligen helt förståeligt för honom och andra i hans skor men jag står bredvid frågandes och känner mig som en känslokall idiot när jag ställer frågan: Hur är det möjligt? Förklara? 
Jag får inte svar någonstans och frågetecknen rätar därmed inte heller ut sig, vilket säkert gör mig något lättretad när dessa frågor kommer på tal. I detta fallet handlar det inte om att jag ska kritisera, utan det är faktiskt bara så att jag vill veta för min egen skull, för att jag ska kunna hantera det på ett bättre sätt än jag gör. Men det är ett känsligt ämne, jag trampar T på tårna hur jag än väljer att ställa de jobbiga frågorna och de hänger kvar i luften som ett tjockt regnmoln. 
Problemet med mig är att jag inte tuffar på utan att ställa dem igen, de återkommer titt som tätt och varje gång slutar det med osämja. Varför ska vissa frågor vara så känsliga så att det räcker med att man nuddar vid dem för att få en stöt? 

Nu är det nog för nu. Just nu tog orken slut, kanske för att det bara låter som att jag gnäller och ja, då gör jag kanske det just nu. Innerst inne är jag fortfarande tacksam för att det inte var en tumör, för att han finns kvar här, förändrad men han är kvar. 

 

// Fru S