Min man skrev häromdagen ett brev till dig, Jävla Mr Usher. Ibland krävs en vidare syn på saker för att informationen verkligen ska gå fram och därav mitt brev till dig. 

För det första så måste jag be om ursäkt för att jag inte tilltalar dig på ett mer korrekt sätt, men dessvärre kan jag inte tillåta mig att göra det då jag verkligen hatar dig. Det kan låta som hårda ord från en person som inte har känt dig så länge, men jag vill påstå att ett år är tillräckligt länge för att ha bildat en uppfattning om vem du är. 

Jag tycker att du är avskyvärd men frågan är om du ens är medveten om varför? Det hade jag tänkt att tala om för dig nu och jag kräver som medmänniska att du läser det jag skriver.

För fyra år sedan så träffade jag en fantastisk människa med en otrolig livsglädje och arbetsvilja. Hans arbetsmoral var så hög till den grad att han gick till jobbet även de dagar han var helt slut. Och det var han ofta. Trots detta så gjorde han vad arbetet krävde och mer därtill.
Jag hatar dig för att du har tagit det ifrån honom. 
Jag hatar dig för att jag numera får kämpa för att se ett leende, och för att du har tagit hans identitet. 

Men. Jag vill inte heller påstå att jag uppskattar alla de gånger som jag inte får möjlighet att göra det jag vill och behöver, ibland känner jag mig instängd på grund av dig. Du verkar inte tycka speciellt bra om mig (heller) eftersom du gör allt du kan för att försöka krossa mig. Men är du medveten om hur stark jag är? Vet du att jag i februari 2011 lovade din partner att aldrig lämna honom? Jag står nämligen fast vid samma löfte som du har gett honom - i nöd och lust, i medgång och motgång. 
Skillnaden är att jag gör allt jag kan för att han ska gilla livet, tycka om den han nu är efter att du har tryckt ned honom så långt det bara går. När han tar ett steg framåt, är du snabbt där och ser till att han tar två bakåt. 
Varför? Vad är det som gör att han, och jag, förtjänar den behandling som du ger? 
Och varför ger du dig på ett barn? Vad har vår dotter gjort för att hon ska vara tvungen att leva tillsammans med dig?  
Men en sak ska du veta, vi är kämpar allihopa. Vi ger inte upp. Hur jobbig och jävlig du än är, så ger vi oss inte. Vi är en familj och kommer att streta emot, även fast du hela tiden talar om för oss att vi likaväl kan ge upp. Det värsta är att du har tagit min man ifrån mig. Vissa dagar känner jag inte igen honom, hans livsglädje finns inte där och han har inte längre något jobb. Inte ens det fick han behålla. 

Av förklarliga anledningar så hatar jag dig mer än någonting annat. Jag önskar att du inte fanns, att du aldrig skapats. Jag skulle göra allt för att få dig ut ur mitt liv. 

Jag gifte mig med Torbjörn och jag fick dig på köpet - jag önskar att jag kunde skilja mig från dig och få tillbaka min man, min själsfrände. 
Tyvärr vet jag att jag måste stå ut med dig, men tro mig, jag hatar dig mer och mer för varje dag.
För mig är du inget värd, för mig är du död.