Det här med att tycka synd om. Ibland tycker jag verkligen att det är skitjobbigt att hantera, medan jag vissa dagar faktiskt kan vara beredd att hålla med. Däremot kan jag aldrig låta bli att tänka det finns alltid de som har det värre. Vi lever i det här, men vi överlever det - även fast det både är med och motgångar. Dessvärre har det blivit en del motgångar den senaste tiden, men vi har en förhoppning om att allting snart kommer att landa. Vi är medvetna om att ingenting någonsin kommer att bli som förut, men känslan av att det kanske lugnar ner sig något är en hjälp på vägen bland tankarna som snurrar. 
Med tanke på det här med andra människor och sådana som har det värre. Jag vet att jag inte ska tänka så men det gör jag så klart ändå. 
För nästan fem månader sedan så förlorade våra vänner sin son, fem dagar gammal. Då tycker jag inte alls att vi har det jobbigt, då har vi en enkel match i jämförelse. Eller när vi diskuterar en gammal kollegas situation med en dotter som är sjuk konstant och aldrig verkar bli frisk  - då har vi också det otroligt bra. Eller.. eller.. eller... 
Så nej. 
Det är inte synd om oss, faktiskt inte alls. Ja, vi lever i en väldigt konstig situation som i bland är så surrealistisk att jag måste stanna upp och fundera, men synd om? Nopp. 
Jag menar egentligen inte att någon ska tycka synd om någon för oftast blir det inte bättre för det. Däremot kan jag gärna se att det finns en medkänsla eller förståelse för det andra (och vi) går igenom. Det hade varit så mycket bättre, då hade jag inte känt mig som ett offer. 

Dock vill jag gärna poängtera att det sagda ordet är värt så mycket mer än det osagda. Jag ser egentligen hellre att någon frågar och säger att det är synd om oss, istället för att inte säga någonting alls. Ibland blir orden fel, men de finns ju där då i alla fall, de hörs och det är mer betydelsefullt än mycket annat. 

// Fru S