Det märkliga är det här med tiden. I höstas jobbade jag heltid, men pluggade också heltid samtidigt som jag engagerade mig i de hemlösa. Jag hann nästan aldrig stanna upp och vara bara jag, prioriteringen låg helt enkelt på annat håll. 
I januari började jag nytt jobb, fortsatte att plugga men var tvungen att lägga ner mitt engagemang för de hemlösa - jag kände helt enkelt att tiden inte längre räckte till. Jag var inte längre jag, någon hade övertagit mig och min kropp och jag var långt ifrån mig själv. Vresig, sur och med kort stubin hade jag inte mycket till övers för en envis unge och en sur och alldeles för trött man. 
Återigen fick jag tänka om, jag fick stå tillbaka. 
Då var jag sur över det, bitter över att mannen inte kunde dra ett tyngre lass, att det var min uppgift. 
Nu däremot är jag tacksam och glad för att han rodde hem skeppet när jag inte gjorde det och hade jag inte lyssnat så hade jag kört på - och då hade det inte blivit någonting av mig alls. Då hade jag förmodligen krockat med mig själv. 
Idag lyssnar jag mer, inser att begränsingarna är större än vad jag kanske egentligen vill. Jag har alltid arbetat, satt andra i första rummet och varit otroligt spontan. Jag har satsat hundra procent på det jag har velat, och när jag har bestämt mig så blir det oftast ett resultat också. 
Skillnaden idag är att jag inser att jag måste hejda mig, jag har inte möjlighet att göra allt eftersom jag vet att han behöver det mer, han behöver hitta sig själv, tänka om och allt det där som hör till. Ibland undrar jag om jag är för snäll som står tillbaka, men på samma gång anser jag mig själv alldeles för hård som säger nej de gånger det inte går att få ihop. 
Men det gör ont. Nästan alltid. 
Varken han eller jag kommer att kunna göra allt det vi vill och jag vet att det är dags att tänka om. Men det är svårt, självklart för oss båda två. 
Det är då det känns så fantastiskt bra när vi kan titta på vår lilla snäcka, se hennes glädje för att hon kan gunga eller blåsa såpbubblor. Plötsligt, just då, blir det inte så svårt längre. 
Vi går miste om så mycket, men på samma gång har vi vunnit det finaste pris av dem alla - ett pris som utan tvekan går före alla andra drömmar vi har eller har haft. 
Så, på samma gång som vi ibland är olyckliga, är vi otroligt lyckliga för den lilla huligan vi har hos oss. 

 

//Fru S