Hålla huvudet över ytan
Som fru till en DövBlind kan man lätt utifrån sett vara den som gör allt. Jag vill förtydliga att så är inte fallet i vår familj. Ja, T är trött hela tiden men han gör trots det ett otroligt jobb hemma. Hur hade jag annars kunna jobba nästan heltid? Utan hans stöd hade det varit omöjligt, för middagen lagar inte sig själv och plötsligt ligger det rena kläder i garderoben.
Men. Viktigt att komma ihåg är att vad T än gör så tar det energi från ett konto som nästan är tomt.
Jag kan ha skrivit det förut, men i så fall blir det en sund repetition:
Att vara gift med en DövBlind är en utmaning, varje dag. Det handlar om att se möjlgheter och inte svårigheter, våga kliva över hinder men framför allt våga berätta hur det känns.
Det gör inte alltid jag. Ibland stänger jag av, blir sur och tvär istället för att erkänna att det är jävligt irriterande att jag aldrig kommer ut ur huset utan att få dåligt samvete. Det är förbannat jobbigt att behöva ta varenda natt eftersom att jag vet hur trött du blir dagen efter. Det är sårande när du inte lyssnar för att du är trött, det gör ont när vi måste ställa in en kompisträff för att du inte orkar.
Ja. Så är det. Det är fanimej ingen lätt match alltid. Ibland bränner tårarna utan att visa sig, för jag vill inte vara egoistisk.
Men samtidigt.
Utan dig skulle vi aldrig haft snäckan. Utan dig skulle jag aldrig kunna jobba så mycket som jag gör. Utan dig hade mitt liv inte varit betydelsefullt, utan dig hade jag aldrig fått uppleva den riktiga kärleken för skidåkning och inte heller uppleva soliga dagar i Bolmen.
Alla förhållanden har fördelar och nackdelar.
Jag vet villka vi har - vet du vilka du har?
(ofta gör man inte det innan man verkligen funderar, även fast det kan vara svårt att erkänna, grannen ser ju så urbota lycklig ut)
Summan av det hela: världen blir inte bättre för att vi slutar att leva i den, trots att vi ibland gnäller. Trots att jag ibland tycker att det bara är ren skit.
Men vi har varandra, vi har snäckan.
Allt annat i det fallet är oviktigt. Trots allt.
//Fru S
Men. Viktigt att komma ihåg är att vad T än gör så tar det energi från ett konto som nästan är tomt.
Jag kan ha skrivit det förut, men i så fall blir det en sund repetition:
Att vara gift med en DövBlind är en utmaning, varje dag. Det handlar om att se möjlgheter och inte svårigheter, våga kliva över hinder men framför allt våga berätta hur det känns.
Det gör inte alltid jag. Ibland stänger jag av, blir sur och tvär istället för att erkänna att det är jävligt irriterande att jag aldrig kommer ut ur huset utan att få dåligt samvete. Det är förbannat jobbigt att behöva ta varenda natt eftersom att jag vet hur trött du blir dagen efter. Det är sårande när du inte lyssnar för att du är trött, det gör ont när vi måste ställa in en kompisträff för att du inte orkar.
Ja. Så är det. Det är fanimej ingen lätt match alltid. Ibland bränner tårarna utan att visa sig, för jag vill inte vara egoistisk.
Men samtidigt.
Utan dig skulle vi aldrig haft snäckan. Utan dig skulle jag aldrig kunna jobba så mycket som jag gör. Utan dig hade mitt liv inte varit betydelsefullt, utan dig hade jag aldrig fått uppleva den riktiga kärleken för skidåkning och inte heller uppleva soliga dagar i Bolmen.
Alla förhållanden har fördelar och nackdelar.
Jag vet villka vi har - vet du vilka du har?
(ofta gör man inte det innan man verkligen funderar, även fast det kan vara svårt att erkänna, grannen ser ju så urbota lycklig ut)
Summan av det hela: världen blir inte bättre för att vi slutar att leva i den, trots att vi ibland gnäller. Trots att jag ibland tycker att det bara är ren skit.
Men vi har varandra, vi har snäckan.
Allt annat i det fallet är oviktigt. Trots allt.
//Fru S