Dagarna i den här familjen har en förmåga att bara rinna iväg, ofta hinner jag knappt tänka helg innan fredagskvällen knackar på. 
I en vanlig familj (vad det nu egentligen innebär) så blir kanske fredagsmyset något annat än här hemma. Vi kokar inte ihop finmiddag, tänder ljus och myser i soffan medan tre-rätters middagen jäser i magen, här blir det helt andra saker. Ofta sitter jag själv vid Tvn medan T lägger sig (kanske vid 20, ibland 21) och kvällarna blir ruskigt ensamma. Men, att få höra hans andetag gör det lättare. Han är ju ändå där, och den känslan är fantastisk. 

Det kan vara så att många tror att T gör allt här hemma, men det gör han inte. Han är inte som Du, Du som orkar allting efter en god natts sömn. Han är liksom lite annorlunda, men så otroligt bra ändå. 
I familjen S går det att anta en viss ojämlikhet, att vi lever kvar på 50-talet och låt det så vara i så fall, för här har vi inte alternativet att göra annat: vi måste göra valen för att vi ska orka. 
Ja, jag städar, handlar mat, lagar maten, putsar fönster, fixar bilen (killpoäng där va!?), plockar undan, jobbar, pluggar, leker med Alva, ringer samtal och skäller, engagerar mig i hemlösa och fixar smågrejer. 
Och ja, T tar hand om tvätten, plockar ur diskmaskinen och tar hand om Alva när jag inte är hemma. Och sedan? Sedan sover han, lägger energi på mail till diverse statliga myndigheter för att få rätt ersättning, mailar läkare för intyg och ja, sover lite till.  
Hur går det att leva med en människa som har Dövblindhet?  
Jag har inget facit än, men jag kämpar dagligen med att tänka om, försöka hitta strategier och metoder för att få livet att rulla. Det är inte alltid en lätt match och nej, den är inte roligt heller. Men ett måste. 
Men, det är stor skillnad på att vilja för att man måste och måste för att vilja.  
Jag vill och därför gör jag. Jag valde min drömman innan han blev diagnostiserad och skulle jag backa tillbaka bandet till den där dagen då jag tog kontakt med honom i augusti 2009 så skulle jag inte ändra någonting Jo kanske förresten biten om att jag ljög om mitt solberoende), men ingenting annat. 

Han är fantastisk, en kämpe och en förbannat bra pappa, men jag ljuger om jag säger att det är roligt att alltid ta Alva-nätterna för att sedan gå upp och jobba, och jag är inte ärlig om jag säger att det inte gör någonting att jag inte kan gå på spinningen längre.  

Men, jag har lärt mig att familjen är viktigt och likaså prioriteringar. Jag lär mig ständigt att jag inte kan köra på som förut, även fast jag vill, och väljer därför ut det som jag tycker ger mig mest. Till detta hör bland annat mina vänner. De få jag har kvar. Utan en fikapaus ibland, eller roliga sms och telefonsamtal så skulle det vara tuffare och därför är jag så tacksam för de jag har. Otroligt tacksam.

Med detta inlägg vill jag också påstå att om man vill någonting så är det bara att satsa, inte ge upp och tro på sina drömmar.
Min dröm är att en dag kunna öppna ett café med enbart ekologiska bakverk, öppna ett hem för Hemlösa och resa jorden runt.
Dessa drömmar kanske aldrig kommer att bli uppfyllda, på grund av den familjesituation jag lever i, men gamla drömmar är också viktiga.

Innan jag träffade T hade jag fler drömmar som jag numera lever i: Träffa en människa som älskar mig för den jag är, ha möjlighet att få barn, bo på en plats nära havet, ha ett jobb jag trivs med.  

Så, jag kan inte annat säga vilken otrolig tur jag har som vid 32 års ålder redan har fått uppleva några av de drömmar jag alltid haft. Det är få förunnat.  

T - jag älskar dig i nöd och lust, inte för att jag måste och har lovat, utan för att jag vill. Även fast det är otroligt jobbigt när du inte vaknar när A skriker och springer runt i rummet av oro, även fast det är svårt att lyssna på ditt tuggande framför Tvn, även fast det är svårt att förstå att du numera går med en blindkäpp och inte får köra bil. 
Men, det är inte svårt att förstå varför jag älskar dig: Du tar alltid hand om Alva, även fast du egentligen bara vill gömma dig under täcket, du försöker leva dina drömmar, du uppmuntrar alltid mig oavsett, du finns till hands och lyssnar och är otroligt generös. du gör allt för att din familj ska må bra. 

Och allt detta gör du samtidigt som du för en inre kamp med dig själv, samtidigt som du försöker hitta din identitet och bli något som du vill, samtidigt som du strider med FK och AF. 
Så ja, jag förstår att det är tufft, men ge inte upp -  det gör jag aldrig.