Sommaren gick ganska snabbt och vi var inte hemma sådär mycket som det var tänkt. Jag trivdes dock väldigt bra med att fara och flyga men jag vet att det tog hårt på T. 
Nu har en ny tid börjat, jag har påbörjat min 100% tjänst och vardagen är tillbaka. Samtidigt som jag tycker det är skönt så är det också skrämmande. Hur mycket kommer vi orka? Hur mycket kommer jag att orka? 
I och med att T blev beviljad sjukersättning (beskedet kom i somras, vilken lycka!) så tänker jag rent spontant att det borde ge honom lite mer ork på eftermiddagarna. Han har inget jobb att gå till i dagsläget, men vi lämnar A till dagmamman 25 timmar i veckan och dessa timmar är Ts "hämta hem" timmar. Än så länge har jag dock inte märkt av vilan, inte alls faktiskt. Men detta beror just nu inte på att han inte vilar, utan härstammar i att han är sjuk. Nästan hela tiden. Och det skriver jag utan att överdriva. 
Det känns som att T är sjuk nästan varje vecka, för är det inte det ena så kommer det andra. Ibland skrattar jag åt det men egentligen skulle jag bara vilja gråta, be honom bli frisk och sluta vara så förbannat sjuk hela tiden! 
Det är ingenting han kan rå för (jo, vissa delar) och därför blir jag självklart inte arg när han är sjuk. Men irriterad, ledsen, förtvivlad och uppgiven blir jag och det med all rätt. Eftersom han blir så dålig varje gång, innebär det att jag aldrig under dessa perioder har en chans att hämta hem den energi jag saknar, utan jag kör på i ett under dessa perioder. När så han blir frisk så måste han komma på benen igen och så står vi där på ruta ett och tre dagar senare är han sjuk igen. Förstå vilken otroligt märklig situation, och jag ljuger om jag säger att jag njuter. Jag hittar på om jag säger att jag tycker att det är trevligt att aldrig få vila. Framför allt inte just nu, med ca 1.5 månad till nedkomst. 
Ja, jag gnäller lite nu. Och det låter säkert hemskt. Han kan inte rå för det och det vet jag. 
Men det spelar ingen roll, det blir inte på något vis lättare. 

//J