För ungefär två och ett halvt år sedan bestämde vi oss för att vi skulle gifta oss. Planen var ett kyrkbröllop, enkelt men stiligt. Vi bokade kyrka, började fundera på meny och tittade så smått på klänningar och kostymer. Min bästa vän tillfrågades som bestman (jodå han tackade ja) och planerna började så småningom att ta form. 
Någonstans i allt planerade stannade vi båda upp. Började prata. Insåg, detta är inte VI. 
Jag minns att jag satt på trappan till den gamla lägenheten och kom då på idén. Vi gifter oss i Österrike! 
T blev självklart helt lyrisk och nappade på idén utan att blinka. 
Allting som vi hade planerat sopade vi undan och en ny plan började att ta form. Samtidigt som den nya planen formades, behöll vi den gamla för alla nära - ingen skulle veta våra planer. 
I februari var allting klart, kontakterna med borgmästaren i Finkenberg var färdig och vi väntade bara på avresan. 
I en gigantisk väska packade vi ned bröllopskläderna och våra få vardagskläder packades ned i en minimal resväska. 
Dagarna innan själva vigseln gick vi som på nålar - tänk om de skulle upptäcka våra planer? 
Men, allting fortskred precis som vi önskat. T åkte iväg med den gigantiska resväskan (notera, han gjorde det på skidor, genom liftsystem, ned för backar) dagen innan och placerade den på platsen där vi skulle byta om. 
Dagen då det var dags, den 22/2-2011 hade vi sagt att vi ville ha lite egentid, men att vi kunde ses senare under dagen. Vi drog iväg med skidkläder på, lite extra snygga utan att det märktes och sedan började vår resa mot vår vigsel. 
Vi bytte om i en källare på en bar/restaurang, i personalens omklädningsrum. Utanför såg vi barnen i barnbacken och snön låg som ett vitt täcke överallt. 
När vi var ombytta och klara, gick vi upp (oj vilka blickar vi fick!) och mötte där borgmästaren och fotografen (som för övrigt såg ut som något katten hade släpat in). Jag fick äran att åka pistmaskin upp för backen medan T fick knalla uppför. 
Vigseln ägde rum i en liten pittoresk stuga bland kastruller och underkläder på tork. Det var så simpelt, men så underbart! Vi hade fått tag i ett svenskt vittne, så med hennes goda minne och med hjälp av fotografen fick vi de vittnesuppgifterna vi behövde för att få ett giltigt dokument med oss hem. 
Efter vigseln gick vi tillbaka till restaurangen, bytte om och satte oss sedan för att fira med en öl. Två timmar efter att vi blev Herr och Fru Svensson åkte vi skidor tillsammans med mina svärföräldrar, helt ovetandes om vad som skett. 

En vecka efter vigseln bjöd vi in till fest (en fest som var planerad som en "inför bröllopet-fest") och där, efter god mat och kaffe så satte vi igång en film. En film som visade de absolut bästa sakerna med Österrike. 
När vi kom till punkt ett på listan, gick vi och bytte om och våra ärade gäster fick uppleva vår vigsel på en stor filmduk. 

Ingen visste att vi hade planerat annat och vi lurade alla. Känslan av att få bli fru Svensson under dessa former är för mig någonting helt fantastiskt. Jag ångrar mig inte en sekund och jag kommer alltid att vara stolt över att vi lyckades att lura alla. 

Idag, tre år efter vigseln har mycket i vårt liv hänt. T har fått en diagnos som ingen någonsin hade kunnat tro, han är idag Dövblind och går ute med en vit käpp. Vi har fått en fantastisk unge, men har också fått uppleva ett sorgligt och oväntat missfall, ett syskon som inte blev. 
Vi inser att vi inte kommer att kunna köpa den där drömvillan vi så gärna ville ha, men vi förstår också hur viktigt det är att leva för dagen och inte planera alldeles för mycket. 

Vår kärlek är stark, även fast även den har fått sina törnar. 
Det jag dock vet är att vi inte ger upp, oavsett vad som händer. 
Den 26/9-2009 träffade jag min livs kärlek och jag ångrar det inte för en sekund. 

//Fru S