Anhörig alltså. Ingen lätt match alltid. 
Inte heller önskvärd om man frågar mig. 

Problemet jag började känna var frågorna som uteblev, tiden för mig som försvann och hur komprimerat mitt liv blev. Min uppgift blev att stötta, laga mat, handla, ta hand om A när T inte längre orkade, jobba, fixa med papper, ringa hit och dit och samtidigt vara jag. 

Nu låter det som att jag tycker synd om mig själv. Det gör jag inte. Jag tycker synd om oss.
Självklart, det vore nästan konstigt annars. 

I soppan så fanns det dock en ljusning. DövBlindenheten. Äntligen fanns det en plats som öppnades även för mig. 
Vi tillfrågades om parsamtal och tackade ja. Det kändes som en lättnad. Äntligen fick jag lite plats att gnälla, be om tips och råd och se saker från det andra hållet. 
Jag blev också tillfrågad om samtal på egen hand, men än idag har jag inte behov av det. Men parsamtalen är guld värda. Fortfarande. 
Jag vill hävda att parsamtal är något för alla, oavsett situation. Det öppnar upp, får en att tänka till, tänka om och fundera lite mer. 

Det är mycket som förändras när man blir anhörig. Plötsligt finns inte tiden till dig och du tar dig den inte heller (han behöver den bättre, han måste få tid att hitta sig själv igen. Jag tar den sen. I morgon.)
Förutom den del att du inte får det du alltid behöver, blir du också den som skyddar och stöttar. Den som ser till att allting flyter på ändå. Eller åtminstone försöker du att göra det. Utan att blinka. Du funderar inte ens över det, det händer bara. 
Men. Sådant händer inte hur länge som helst, för till slut finns det en ände på det också.
För min del tog det stopp i början av sommaren.
I mer än ett års tid hade jag nästan glömt av mig själv, inte tagit mig tiden till att göra saker men då, just där sa jag: Om det ska fortsätta så här resten av vårt liv så kommer jag inte att orka hela vägen.

Det är fel att säga att det endast handlade om egentiden, det vore egoistiskt. Det handlade givetivs om mer än så. Betydligt mer. Men, orden sades i vilket fall och jag stod för dem. Det gör jag även i skrivandets stund.
Orden är hårda. Kalla och fruktansvärda.
Men de är också sanna och har sin betydelse. Och, de är otroligt viktiga.
Jag kunde inte hålla mig längre, det gick inte att låtsas om att allt var sådär bra som det var innan.  
Nu vet vi båda två att det inte går att glida omkring i ett vakum, tro att allting löser sig. 
Vi vet att det är svårare än så och det är också så livet ska vara. 

Livet kommer aldrig att bli en dans på rosor, men tillsammans klarar man av även de taggigaste delarna och man står ut med smärtan, man orkar. Om man vill. 

Det vill vi. Båda två och för oss räcker det mer än väl just idag. 

//Fru S