Den där gången då jag var ute och gick med A i vagnen och då jag fick det där samtalet, ändrade hela vårat liv. 
Märkligt nog nästan bara över en dag. 
Jag sprang hem med vagnen, packade ner det jag kunde tänka behövdes, ilade iväg till bussen och hann precis med den. In till sjukhuset för att möta upp T och kanske få svar på de där frågorna. 
Mötte honom strax utanför entrén och hans pupiller var helt förstorade och han hade en extrem huvudvärk. 
Vi satte oss i bilen (för honom var det omöjligt att köra) och började prata. 
Läkaren i Höganäs visste inte riktigt vad det kunde vara, men ville inte släppa hem mig. Har gått igenom några undersökningar där de har vidgat ögonen för att se vad det kan vara. Ska tillbaka igen för att gå igenom fler. 
Där och då tänkte jag "asch, så farligt kan det ju inte vara" men när vi hade lagt oss på kvällen så började det snurra. Hjärntumör? Hur länge har han kvar att leva? Ett år? En månad? Hur ska jag klara mig själv utan honom? Ska A växa upp utan pappa? 

Det gick sedan ett tag, säkert inte lång tid alls men det kändes så. Sedan var det dags igen för fler undersökningar. Och ännu fler. 
T skickades från en instans till en annan men slutligen hamnade han i Lund hos en expert. T hade åkt dit med sin pappa medan jag stannade kvar hos A och svärmor. 
Jag satt i husvagnen den eftermiddagen när T ringde mig och där, just då föll allting. 
De kommer att ta mina körkort sa han i telefonen. Allihop. Det är egentligen ett under att ingenting har hänt när jag har kört, för jag ser typ ingenting. 


Sedan gick tiden om möjligt, ännu långsammare än tidigare. Alla undersökningar var klara och beskedet kunde inte bli mer säkert: Usher syndrom. DövBlind. Aldrig mer köra bil, helst inte cykla. Kanske bli helt blind. 

Där satt jag, tillsammans med mannen jag älskade och var glad för att det inte var en hjärntumör. Det var ju "bara" usher. Det kan tyckas märkligt. Är det verkligen så man resonerar? Ja, jag gjorde. Jag visste nämligen att, fine, han blir kanske blind. Men, jag förlorar honom inte. Han kommer att finnas kvar vid min sida.
 Han kommer inte att dö av det här. 
På andra sidan satt mannen själv. Kände det är ingen hjärntumör, jag dör inte av det men halva jag är redan död. 

//Fru S