Hur det är?
Han ser alltså inte riktigt hundra, hans synfält blir mindre och mindre och en dag ser han kanske inte alls.
Men han dör inte. Inte av det här. Tack och lov, hur skulle jag klara mig utan honom??
Men alltså, det var inte så enkelt. Inget är någonsin så enkelt.
I början när vi träffades, hände det ofta att jag fick en armbåge i ansiktet när vi låg i sängen. Eller en knuff när vi var på väg till hallen. När vi var ute och kvällspromenerade (ja det hände inte så ofta; Alltså Jenny, jag ser inte så mycket när det är mörkt. Ehh.. nehe? Alla ser väl när det är mörkt?) fick jag hålla i armen. berätta när det kom trottoarer för att T inte skulle snubbla på dem. När det var stjärnklart ute visste jag att det knappast var lönt att föreslå filt-på-marken-under-bar-himmel-mys eftersom han ändå inte skulle se.
Under tiden från september 2009 till april 2012 arbetade T heltid. När vi träffades körde han lastbil (Jenny, du fattar inte, jag älskar mitt jobb. Hur många tror du gör det, egentligen? Jag älskar att sitta bakom ratten, finns inget jag gör hellre!) och när kvällen kom så fanns ingen ork till att göra någonting. Jag ville och orkade, men jag ville göra det tillsammans med honom och därmed var det ofta så att vi istället stannade hemma. Om jag var ledsen för det?
Nej, inte speciellt. Jag fick ju faktiskt vara med honom. Det viktigaste av allt.
När vi väntade barn pratade vi mycket om hur vi skulle göra med föräldraledigheten. Jag var jätteglad över att T ville ta en stor del av ledigheten och så blev det också. Med facit i hand? Nej, vi hade inte gjort om samma sak en gång till.
A kom till världen, under former som jag inte ens trodde var möjliga. Veckorna och månaderna efter levde vi nog båda två i en slags bubbla, men T var ännu tröttare (Jag vill Jenny, men jag kan inte. Jag pallar inte, jag är sååå trött).
Hur många gånger vi har bråkat om trötthet? Mat? Motion?
Vad jag vet är att jag tjatade. Nästan så att jag tjatade ihjäl mig. Och till slut gick han till läkaren, testade sömnen (Snarkade jag lika mycket inatt? Har du kunnat sova något mellan matningarna?) men fick beskedet: "Nej, det är inget fel på dig, möjligtvis något kilo för mycket men annars, nopp. Frisk som en nötkärna".
Men, för de som känner mig så vet de också att jag inte ger mig. Det gjorde jag inte denna gång heller och just därför åkte T in på vårdcentralen den fredagen, för att kolla.
Eftersom läkaren inte vågade skicka hem honom på grund av de svarta fläckarna på ögonen så gick allt sedan blixtsnabbt. In där, ut där. Undersöka det, kolla där.
Samtidigt som vårat kaos bland läkare höll på, skulle A ha uppmärksamhet och jag skulle börja leta jobb.
När beskedet kom i april, drog jag en lättnandes suck, samtidigt som jag insåg hur illa det egentligen var.
April. T får beskedet om Usher. Allting går i rusande fart och ibland glömmer jag bort mig själv, inser inte vidden av det som händer. T förlorar sin identitet, vet att han inte får köra bil eller hoj fler gånger. Livsfara hette det.
Jag ville inte tro, mailade den ansvariga läkaren och försökte hitta lösningar så att T trots allt kunde få köra bil. Kanske med hjälp? Extra backspeglar?
Jag letade halmstrån, försökte verkligen men det var stopp och alla läkare var idioter.
Maj. T går hem från jobbet för att vara ledig med A. Jag börjar jobba inom hemtjänsten och gör allt och lite till på fritiden eftersom T inte riktigt har orken. Säger upp lägenheten, funkar inte att bo på landet utan körkort.
Juni och juli. Packar, fixar i det nya huset. Målar både dag och natt samtidigt som jag jobbar. Samtidigt som T är trött, A behöver mamma och jag behöver vila. Kombinationen blir inget bra, men den går. Det måste gå. Finns inget alternativ. T är deprimerad, vet inte vem han är och humöret går upp och ner. Jobbigt? Jodå, men det måste gå. Finns inget alternativ.
Augusti. Huset klart att flytta in i, flyttstädar och börjar nytt jobb. Jag sover inte ordentligt om nätterna, vakar över A som vägrar sova hela nätter. Kommer hem från jobbet, helt slut men vet att jag måste orka lite till.
Efter att ha jobbat hela sommaren och sedan med allt vad det innebar på hemmafronten så var jag bra sliten.
Sedan kom hösten 2012. Vilken höst.
Men det, det är en historia för sig.
//Fru S
Men han dör inte. Inte av det här. Tack och lov, hur skulle jag klara mig utan honom??
Men alltså, det var inte så enkelt. Inget är någonsin så enkelt.
I början när vi träffades, hände det ofta att jag fick en armbåge i ansiktet när vi låg i sängen. Eller en knuff när vi var på väg till hallen. När vi var ute och kvällspromenerade (ja det hände inte så ofta; Alltså Jenny, jag ser inte så mycket när det är mörkt. Ehh.. nehe? Alla ser väl när det är mörkt?) fick jag hålla i armen. berätta när det kom trottoarer för att T inte skulle snubbla på dem. När det var stjärnklart ute visste jag att det knappast var lönt att föreslå filt-på-marken-under-bar-himmel-mys eftersom han ändå inte skulle se.
Under tiden från september 2009 till april 2012 arbetade T heltid. När vi träffades körde han lastbil (Jenny, du fattar inte, jag älskar mitt jobb. Hur många tror du gör det, egentligen? Jag älskar att sitta bakom ratten, finns inget jag gör hellre!) och när kvällen kom så fanns ingen ork till att göra någonting. Jag ville och orkade, men jag ville göra det tillsammans med honom och därmed var det ofta så att vi istället stannade hemma. Om jag var ledsen för det?
Nej, inte speciellt. Jag fick ju faktiskt vara med honom. Det viktigaste av allt.
När vi väntade barn pratade vi mycket om hur vi skulle göra med föräldraledigheten. Jag var jätteglad över att T ville ta en stor del av ledigheten och så blev det också. Med facit i hand? Nej, vi hade inte gjort om samma sak en gång till.
A kom till världen, under former som jag inte ens trodde var möjliga. Veckorna och månaderna efter levde vi nog båda två i en slags bubbla, men T var ännu tröttare (Jag vill Jenny, men jag kan inte. Jag pallar inte, jag är sååå trött).
Hur många gånger vi har bråkat om trötthet? Mat? Motion?
Vad jag vet är att jag tjatade. Nästan så att jag tjatade ihjäl mig. Och till slut gick han till läkaren, testade sömnen (Snarkade jag lika mycket inatt? Har du kunnat sova något mellan matningarna?) men fick beskedet: "Nej, det är inget fel på dig, möjligtvis något kilo för mycket men annars, nopp. Frisk som en nötkärna".
Men, för de som känner mig så vet de också att jag inte ger mig. Det gjorde jag inte denna gång heller och just därför åkte T in på vårdcentralen den fredagen, för att kolla.
Eftersom läkaren inte vågade skicka hem honom på grund av de svarta fläckarna på ögonen så gick allt sedan blixtsnabbt. In där, ut där. Undersöka det, kolla där.
Samtidigt som vårat kaos bland läkare höll på, skulle A ha uppmärksamhet och jag skulle börja leta jobb.
När beskedet kom i april, drog jag en lättnandes suck, samtidigt som jag insåg hur illa det egentligen var.
April. T får beskedet om Usher. Allting går i rusande fart och ibland glömmer jag bort mig själv, inser inte vidden av det som händer. T förlorar sin identitet, vet att han inte får köra bil eller hoj fler gånger. Livsfara hette det.
Jag ville inte tro, mailade den ansvariga läkaren och försökte hitta lösningar så att T trots allt kunde få köra bil. Kanske med hjälp? Extra backspeglar?
Jag letade halmstrån, försökte verkligen men det var stopp och alla läkare var idioter.
Maj. T går hem från jobbet för att vara ledig med A. Jag börjar jobba inom hemtjänsten och gör allt och lite till på fritiden eftersom T inte riktigt har orken. Säger upp lägenheten, funkar inte att bo på landet utan körkort.
Juni och juli. Packar, fixar i det nya huset. Målar både dag och natt samtidigt som jag jobbar. Samtidigt som T är trött, A behöver mamma och jag behöver vila. Kombinationen blir inget bra, men den går. Det måste gå. Finns inget alternativ. T är deprimerad, vet inte vem han är och humöret går upp och ner. Jobbigt? Jodå, men det måste gå. Finns inget alternativ.
Augusti. Huset klart att flytta in i, flyttstädar och börjar nytt jobb. Jag sover inte ordentligt om nätterna, vakar över A som vägrar sova hela nätter. Kommer hem från jobbet, helt slut men vet att jag måste orka lite till.
Efter att ha jobbat hela sommaren och sedan med allt vad det innebar på hemmafronten så var jag bra sliten.
Sedan kom hösten 2012. Vilken höst.
Men det, det är en historia för sig.
//Fru S