Jag minns inte när jag senast blev så frustrerad över ingenting. Eller så är det någonting, fast jag låtsas om som ingenting. 
Jag är medveten om att jag i många fall utåt sett kan verka både jävlig, elak och bitchig. Men tonen i vår familj har alltid varit sarkastisk så för en person som har sett oss inifrån vet att detta inte är något nytt. 
När vi pratar om resten så vet jag inte. Jag försöker se med öppna ögon på det som händer, men det är inte alltid så smidigt som det låter. 
Det är inte lätt när de drömmarna som jag hade plötsligt försvann och inte heller blir det smidigt när jag inser att det jag vill göra förmodligen aldrig kommer att hända. 
Det är, återigen, inte synd om mig. Jag sitter inte här och skriver för att gnälla. Snarare för att visa mitt perspektiv på den här jävla ushern. 
Så för dig som tänker shit vad hon gnäller, det är väl ändå T det är synd om. Han måste ju ge upp allt och du kan fortsätta med ditt tänker fel. För så är det inte. Så ska det inte vara i någon familj. 
I en familj handlar det om att ge och ta. Oavsett vad.
Men säg det till en familj där mannen lider av usher. 
Ibland måste man vara självisk, men utan att trampa den andra på tårna. Men självklart gör det jävligt ont i mig när jag inser att jag aldrig kommer att kunna bo på den där gården, eller driva den där verksamheten, eller gå på spinning fyra gånger i veckan, eller.. eller.. eller.. 
Men. 
Å andra sidan. 
Jag får leva med en människa som jag har älskat sedan dag ett - och det är viktigare än någonting annat. Hellre bor jag mitt i stan, har ett halvkasst jobb och en otränad kropp än ett liv utan T (och A då självklart) 

//Fru S