Jag hade en förhoppning om att vår idé skulle fungera, att vi faktiskt skulle hitta någon som ville hjälpa. Så här, två veckor efter första brevet har fortfarande ingenting hänt. Inte en enda krona. Inte en enda finansiär som kan tänka sig att investera. Det gör lite ont, men mest är det bara jobbigt. Jag vet inte om det är värst att jag ens trodde att det skulle fungera, eller om det bara är pinsamt. Mycket ligger dock i en stark rädsla. Hur ska det egentligen gå med oss? Just nu känner jag att botten börjar närma sig. Tröttheten försvinner aldrig och jag är bara så trött. För några dagar sedan kröp en stark huvudvärk upp och med den också en yrsel som gör att jag inte riktigt kan ligga ner. Varje gång jag står upp lite för länge så börjar det snurra. Lusten för att göra saker är som bortblåst och jag kan inte fokusera. Jag, som är den starka i den här familjen, måste hålla huvudet över vattenytan. Men jag känner att jag faller längre och längre ner. Jag är så trött. 
Rädsla. Oro. Stress. Press. 

Vad händer om jag faller utan att ta emot när jag väl landar? 


//Fru S