Jag har fått jobb, det är väldigt härliga nyheter och det känns väldigt bra. Men resten är inget vidare faktiskt.
Jag vet nästan inte i vilken ände jag ska börja, risken finns nämligen att allt blir väldigt negativt, trots att jag har ett jobb nu.
Okej, jag börjar i den här änden:
I dag kände jag mig (känner mig) rätt risig. Yr i huvudet och svårt att fokusera. Visste inte riktigt vad jag skulle göra när det var dags för Alvas hämtning. T som hade jobbat klart kommenderade mig till sängen och gick därefter tillsammans med H och hämtade A. När han kom hem kändes det något bättre så jag gick upp och mötte familjen som stod i dörren. Då sa han det. Det hände något idag. En incident och jag mår verkligen dåligt över det här. 
Vad hade då hänt? 
Alva blev hämtad och tillsammans gick de till en lekplats (något som redan där egentligen är galenskap men eftersom Torbjörn visste att jag verkligen inte mådde bra, tog han sina små energirester och använde upp dem). Efter ett tag satte han Hugo i barngungan och hade således koll på honom samtidigt som Alva sprang runt. I dessa lägen har han ingen chans att veta om Alva gör något som hon inte får, men han förlitar sig på att hon klarar sig bra på egen hand (hon är snart fyra och testar gränser hela tiden men faktiskt är hon bra på att inte hitta på dumheter när hon är själv med honom, tack och lov...) Det gick en stund och Alva ropade på T. Han spårade upp henne och fokuserade på vad hon sa. När de hade pratat en stund säger hon Pappa, Hugo mår nog inte så bra pappa. Han vänder sig om och ser Hugo i gungan, hängandes liksom utanför, nästan klämd. Och blå. BLÅ!! Han sprang givetvis dit så fort han förmådde och krånglade ut Hugo från gungan, varpå Hugo började gråta. Alva stod bredvid och pustade och förstod nog inte riktigt allvaret (tack och lov igen). De började gå hemåt och jag antar att T hade skräck både i kropp och själ, och har säkerligen fortfarande. 
Nu undrar jag: SKA DET VARA SÅHÄR!?? Ska fanimej (ursäkta språket) inte en pappa kunna få vara pappa när han VILL vara pappa!? Nej. I vårt svenska system ska han inte det. Han är inte berättigad till vare sig ledsagning eller assistent, för tydligen så ser och hör han för bra. Ursäkta mig!? Va?? 
Ja, det går ju att räkna ut ganska snabbt att han inte tar med dem ut fler gånger och det går på samma gång att fatta att de i forstättningen får sitta hemma, framför Tvn när jag är sjuk och inte kan ta hand om dem. Är det klokt? Nej så klart inte! Men, vad gör vi? Vad ska vi göra? 
Därför känns mina "börja-jobba-i-januari" tankar väldigt långt borta. Jag vill inte lämna barnen mellan 07-18 varje dag, men det är det som blir alternativet eftersom T inte varke kan hämta själv eller ta hand om dem utan någon som fungerar som ögon och öron. Så antingen får jag stanna hemma eller börja jobba på 50%. Självklart hade jag kunnat göra det, men som ni säkert förstår så blir den ekonomiska situationen inte hållbar (och då ska vi minnas att vi långt ifrån lever lyxliv). 
Detta är Sverige, 2015. 

//Fru S